Jaha, så var man där då. Vid den nya tideräkningen. Paradigmskifte på intågande. Föräldraledighetens rosa fluff-fluff är över. Lilla M ska börja på dagis och jag ska börja att JOBBA igen. Vad konstigt DET känns! Lilla M ska lämnas till fullständigt främmande människor som har betalt för att ta hand om henne, samtidigt som jag ska få betalt av min arbetsgivare för att utföra ett arbete som känns allt annat än lika viktigt som att ta hand om lilla M. Kanske var det bättre förr? Kanske skulle jag vilja vara hemmafru? Gå hemma och sköta om huset näst intill perfektion och finnas till för ungarna till 100%. (Självklart skulle jag ha en hel drös ungar om jag vore hemmafru.) Ja, just nu känns faktiskt hemmafru-tanken inte så dum, samtidigt som jag vet att jag är beroende av mitt jobb. Varför är vi sådana vane-människor? Jag vet ju innerst inne att det här med dagis kommer att bli bra. Jättebra. Varför kan jag inte njuta av förändringen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar