Lite besviken är jag allt. Jag älskade Carl-Johan Vallgrens "Den vidunderliga kärlekens historia". Kunzelmann & Kunzelmann får mig att känna ingenting. Absolut ingenting alls. Visst är boken välskriven, men jag känner mig helt likgiltig till karaktärerna i boken. Jag skiter i deras livsöden. Jag skiter fullständigt i om det går åt h-vete för dom.
Det spelar ingen roll hur välskriven en bok är om den inte väcker några känslor. Jag måste känna NÅGONTING för att kunna uppskatta en bok. Jag vill gråta, eller åtminstone känna äckel & avsmak. Jag vill känna någonting!
Kanske är det så att jag inte fattar? Kanske är det så att denna bok riktar sig till det manliga könet? Jag ska fråga maken då han har läst boken. Själv ska jag läsa om "Den vidunderliga kärlekens historia" istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar